Landleys Kök: Blomkål- och broccolisoppa med sardeller

På sistone har jag gått in för att förbättra mina foton och utvecklas mer på den biten. Efter att ha träffat Marie Melchior i somras köpte jag hennes bok och började följa hennes blogg. Jag bara älskar bilderna hon har i boken och i bloggen. Då jag själv pluggade foto under två år i gymnasiet har jag på sistone ångrat att jag inte tog det vidare. Samtidigt lägger jag ner så fort det blir för mycket matematik inblandat. Foto är trots allt en hel del matematik. Man ska räkna ut bländarvärden och slutartider, kompensera för blixtar osv. Jag är mer grafiskt lagd (läs bekväm). Jag ser en bild, vill ta den, sedan kan jag meka med den i efterhand (jag har ju trots allt jobbat med bildbehandling och retusch i över tio år). Jag har varken tid eller lust att börja mäta ljus och fundera över hur jag ska ställa in blixten. Trots det så har jag fått till en hel del bilder som jag är mycket nöjd med. Många gånger räcker det bara med att flytta blixten så blir det bra. Just blixtar har jag märkt att många undviker att fota med. Jag kan förstå varför, för en felplacerad blixt kan verkligen ge ett "blixtigt" utseende. Därför ökar många istället iso-talet och övar upp en stadig hand. Själv fotar jag nästan alltid med blixt. I början såg bilderna ut som skit, men eftersom jag gav mig sjutton på att jag skulle bemästra det har jag nu äntligen fått till det. Det är kul att labba med blixtyrkor och placering och få fram det perfekta ljuset. Förra året investerade jag i PocketWizards trådlösa blixtstyrning ? det var en investering som sved i plånboken, men oj var det den bästa investeringen jag har gjort! Nu fotar jag med dubbla blixtar. En upplättande, och en som jag studsar i fönstret för att få simulerat dagsljus. Just den här bilden älskar jag ? och det finns faktiskt en rätt rolig historia kring den; helgen efter nyår spenderade hela familjen ute på landstället. Vi hade käkat soppan på bilden dagen innan jag fotade den. Dagen efter var en helt underbar dag ? solen sken och hela landskapet var täckt med frost. Allt var perfekt! Sambon och jag kände hur det kliade i avtryckarfingret och fixade varm choklad och packade in hela familjen i bilen för att åka ut och fota (fotona kan du se här). Det blev en härlig dag som slutade med att vi åkte runt på olika ställen och bara kollade på miljöer. Tydligen tyckte min kära far att det var så kul att åka runt på landsvägarna att vi kom tillbaka just som solen höll på att gå ner. Till slut fick jag säga åt honom att stampa på gasen, för jag hade sedan tidigare fått en idé att fota gårdagens soppa ute. Men vad är vitsen när solen har gått ner om man vill ha snyggt dagsljus? När vi väl kom tillbaka kämpade sig några trötta solstrimmor upp över grantopparna. Men det skulle inte stoppa mig - jag skulle ha den där bilden! Som en galen gnu rusade jag runt och hämtade ljuskoppar, handdukar och rotade igenom min mormors gamla stuga efter gamla fat och bestick. I samma veva kom grannen förbi och i förbifarten hann jag skymta ett rätt förvånad blickdnär jag kutade runt med kamera och tallrikar i högsta hugg. Jag visste precis var jag skulle ta fotot ? ett gammalt träbord som vi hade ståendes ute. Men vad jag inte hade planerat var att då bordet var helt täckt av snö fick jag börja med ett hysteriskt flaxande få bort den. Sedan var det problemet med lutningen... Bordet stod inte helt rakt, och då hela ytan var täckt med frost under snön gick det inte att få något att stå kvar. Ljuslyktor och skålar vägrade samarbeta och gav sig iväg över bordskanten. Det var som Bambi på hal is. Det blev en hysterisk fotografering med saker som kanade runt åt alla möjliga håll och jag som höll på att garva läppen av mig eftersom det måste sett heldumt ut. Som tur var fungerade handduken på bilden som stopp och det blev, trots bristen på ljus, en av mina favoritbilder ? och den är faktiskt tagen utan blixt.